Några slutliga reflektioner.

Det är tanken att detta ska vara mitt sista inlägg på bloggen.

Jag har nu sedan i höstas tränat och strävat efter de mål som jag satte upp tillsammans med Detlef. Det har varit roligt, tufft, besvärligt, svettigt men framför allt väldigt lärorikt. Jag har aldrig tidigare satt upp några så konkreta mål i vad min träning ska mynna ut i. Under dessa månader har jag genom träning blivit bättre både på att springa, cykla och simma. Jag har även lärt mig en hel del om mig själv både min kropp och mitt psyke fungerar. Och jag måste ge Detlef rätt, man orkar alltid mer än man tror.

Vad är det då jag har lärt mig?
Om vi börjar med det rent fysiska så klarar jag nu av att:

•  hålla ett högre lägsta tempo under min löpturer (även om jag nog aldrig kommer att bli någon sådan där löpare där det ser ut som om man nästan inte rör marken) och endera dagen kommer jag komma under 50 minuter på milen...
• simma 1500 meter frisim i ett sträck utan att bryta av med bröstsim. när jag började så kunde jag inte simma mer än 200 meter i ett sträck
• cykla, visst kunde jag cykla innan också men inte racer. Första gångerna som jag satte mig på min racercykel var jag livrädd. Det var smala däck, smalt styre och då cykeln nästan inte väger något så var den betydligt mer vindkänslig än vad jag var van vid. Min axlar var uppe över öronen och det såg nog inte helt avslappnat ut. Dessutom fick mina nedre delar verkligen känna på ordet mörbultad. Nu ser jag fram emot nästa cykelpass redan innan jag gått av cykeln och jag kan till och med släppa styret utan att fördubbla pulsen (med en hand då - två känns som att utmana ödet lite väl).

Och om mig själv då? Jo att jag, precis som jag skrev innan, klarar mer än vad jag tror. Bara grejen med att underkasta sig ett strikt löpschema och hålla sig till det, även de gånger då lusten tryter. Detta är något som jag haft otroligt svårt för  men denna gången lyckades jag. Jag har dessutom alltid själv sett mig som den ultimata sprintern. Träningen ska vara hård och kort. Med triathlon höll jag på i över tre timmar och kunde faktiskt njuta av hela tiden. Jag har även lärt mig att jag inte längre är helt ung och odödlig utan att jag måste se till att lyssna på min kropp som irriterande nog har en tendens till att gå i sönder.

Detlef har också lärt mig det nyttiga i att alternera träningen både i intensitet och i typ. På det sättet utmanar man kroppen på olika sätt, behåller motivationen och minskar skaderisken. Han har också fått mig att förstå hur viktigt det är att sätta upp mål för det man vill göra. Det behöver inte vara ett lopp eller en specifik prestation men något som man vill sträva efter och det måste vara något som man själv verkligen vill göra och utifrån sina egna förutsättningar. Med detta mål i sikte kommer man helt enkelt längre. Man orkar ge lite mer, kämpa lite mer. Att sedan dessutom ha en träningscoach som hejar på en är ett stort extra plus :-).

Så nu blir det för mig att hitta nya mål. För att vara ärlig så håller de redan på att formas i mitt huvud... 

Tack Detlef och tack till alla er som läst min blogg och peppat mig under denna tid. Det har varit otroligt kul. Vi ses väl på Friskisgolvet?!

Järngänget

Här har ví de tappra som ställde upp i triathlonen. Från vänster är det min brorson Isak, min man Johan, min bror Jonas, vår granne Dan, min syster Sus (som verkar försöka gömma sig...), jag och min svåger Niclas. Som ni kanske märker så är vi många i familjen som är av samma skrot och korn.

Vi gjorde det!

Vi vaknar till ösregn och kraftig vind. Vädret lockar mer till att krypa upp i soffan med en varm kopp te och en god bok än fysiska uteaktiviteter. Men detta hindrar inte oss. Klockan tio står sju tappra medtävlande nere vid strandkanten och faktiskt längtar ner i vattnet då det känns varmare än regnet. Även våra fantastiska funktionärer och publik är på plats. Visserligen är det de närmat sörjande men de känns otroligt gott att ha dem där. När starten går kastar vi oss alla i vattnet och börjar simma allt vi har. Det märks dock rätt så snart vem som är de riktiga simmarna i sällskapet då mina syskon drar ifrån övriga sällskapet. Förutom de två kommer vi andra fem upp i en hyfsat gemensam trupp ur vattnet. Sedan kommer en av de största utmaningarna under dagen. Att få på sig sportbh och cykelutrustning. (har ni någon gång försökt få på er detta när ni är våta och lite frusna? Det är utmanande, jag lovar). När detta väl var gjort var det till att springa med cykeln under armen till vägen som låg 250m från sjön. Även om det kändes som om man svalt halva sjön och himlen öppnades sig precis lagom till man satt sig upp på sadeln var det häftigt att få sätta igång att cykla. Jag kände mig i detta stadie pigg och laddad även om magen på olika vis försökte bearbeta allt sjövatten som den fått i sig. Under hela cykelturen kände jag mig stark och hade lätta ben. Jag följde planen med att äta en halv energibar varje halvtimme. Även om det krävs lite teknik att äta en sådan med helt öppen mun för att samtidigt få tillräckligt mycket luft, men man lärde sig efter ett tag. Under cyklingen fick man även lite kontakt med både med medtävlande och publik. De medtävlande genom att vissa kom man ikapp, vissa kom ikapp en och ytterligare vissa mötte man då det var en vändbara. Publiken mötte man genom att dessa fantastiska människor kom körande med bil för att heja på oss. När se fyra milens cykling var till ända var det åter dags för ett ombyte. Denna gång till springkläder. Vid det här laget var benen rejält stumma, strumporna genomsura och fötterna helt bortdomnade. Även händerna kändes smått overkliga efter vibrationerna som kommer av cykelturen på inte helt ny asfalt. Men de rätta klädena kom på och vår gårdsplanen var nu full av härliga människor som hejade på oss. Det gav en otroligt mycket ny energi. Det var bara till att komma ihåg att det nu bara var tre varv kvar på en knappt 3,5 km lång (kuperad men väldigt fin skogs-) bana. De första kilometrarna var långt ifrån angenäma men allt eftersom så släppte de konstiga känslan och istället infann sig ett göttlyckorus. Jag kommer att klara det här och de kommer även alla mina medtävlande. Då banan var på tre varv och man sprang andra varvet åt andra hållet så mötte man varandra och kunde komma med positiva tillrop till varandra. Det kändes verkligen som vi sju gjorde detta tillsammans trots att allt var individuellt. I mål stannade klockan på 3 timmar och 7 minuter. Jag är så nöjd och så lycklig att jag klarade av detta. ( sa jag även att jag var otroligt trött och hade så ont i benen? ;-)).

Imorgon är det dags

Imorgon är det då dags för mitt andra mål. Triatlhon. Tanken var från början att det skulle ha gått av stapeln idag men då en av våra huvudfunktionärer fick förhinder bestämde vi i lördags att flytta den till på tisdag. Dagen till ära lovar SMHI dagsregn. Men det känns helt ok bara det inte blåser. Hur har förberedelserna nu varit? Då vi bestämde oss för att arrangera tävlingen själva har vi haft långa roliga diskussioner runt middagsbordet angående bansträckningar, starter, vätskedepåer med mera. Igår var hela stora familjen nere och testade ut simbanan som var tänkt bli tio varv på en 75 m lång sträcka (enkel väg). Åsikterna kring detta gick dock så mycket isär att det nu blivit bestämt att man själv får bestämma om man vill simma den banan eller två gånger fram och tillbaka över sjön. (för min del blir det nog över sjön, ska bara försöka hålla rak kurs för de gånger jag testat hittills har det blivit ett klart sicksack mönster). Idag har även jag, min bror och min 14-årige brorson (som för övrigt kommer att vara tävlingens yngste deltagare) märkt ut cykel- och löpbanan. Till detta har vi införskaffat florucerande orange vattenfast färg och ritat på vägen med. Så nu finns det både kilometerhänvisningar samt pilar på asfalt och grusvägarna. Min kloke mor undrade försynt om man verkligen fick lov att rita på asfalten så men vi ansåg att vissa saker är det bättre att få förlåtelse för än tillåtelse... Ikväll märks det att många av de vuxna i sällskapet börjar fokusera på morgondagens tilldragelse. Det ska bli så spännande att se hur kroppen reagerar på att hålla på så länge. Håll tummarna!

En vecka kvar

Idag har jag gjort en triathlon. Måhända att det inte var de rätta distanserna och att allt inte gjordes i en följd men jag har i alla fall simmat, cyklat och sprungit på en och samma dag och det känns skönt. Imorse drog nämligen min syster ner mig, min man, min mamma och alla barnen till sjön för att vi skulle testa hur kallt det egentligen var att liga i där och plaska. Sagt och gjort vi vuxna hoppade i vattnet medan barnen frände ner sig i familjens kanot. Vi hade bestämt att vi skulle simma fram och tillbaka över sjön. ( sjön är inte så stor, men desto dyigare). Sammanlagt räknade vi ut att det skulle bli runt en 800 m. Så vi börjar simma. Det blåste en hel del och på första sträckan hade vi medvind, så när man väl kommit över kylchocken så gick det riktigt bra. Även om det är betydligt svårare att hålla rak kurs när man inte har några liner att förhålla sig till. På vägen tillbaka blev det betydligt fler kallsupar men vi tog oss alla helskinnade till bryggan. Vi enades om att det helt klart hade blivit varmare i vattnet och att temperaturen nu nog låg närmare 18 vilket känns helt överkomligt. På eftermiddagen gav sedan jag och min man ut på en kombinerad cykel och löptur. Vi började med tre mils cykling som flöt på bra. Min käre make som älskar att cykla fick sig en skön åktur och jag fick verkligen se till att ta i vilket kändes gött. Jag kunde även ta hjälp av honom genom att ligga på rulle efter honom. (Har inte vågat det tidigare då det ju är skit läskigt men även detta mod går visst att träna upp). Väl hemma på gårdsplanen var det bara till att byta skor och ge sig ut på en 6,5 km löptur. Det kändes otroligt märkligt i benen i början men efter så där 3 km känns det som om kroppen börjar fatta vad den håller på med. Det gick inget vidare snabbt men det var å andra sidan inte heller min tanke. Det var jobbigt nog ändå, tro mig! Väl hemma väntade färdigpackad middag. Riktig lyx. Nu några timmar efter så är jag absolut riktigt trött i benen men jag är faktiskt tröttast i huvudet. (Behöver kanske börja träna det mer). I vilket fall så känns set som om triatlhonen kommer att gå vägen men att det kommer att vara precis den stora utmaningen som jag hoppats på...

En lisa för själen

Igår gjorde jag något riktigt härligt. Jag var på Kallbadhuset i Bjärred tillsammans med min vän Frida. Efter en god bit mat (som intog utomhus i strålande sol!!) så gick vi in på damernas och gjordes oss fria från varenda klädesplagg! Sedan hade vi två ljuvliga timmar med bastubad, där du sitter och tittar ut genom stora panoramafönster på turningtorso, öresundsron och Basebäck. När man tittade noga kunde vi till och med plötsligt upptäcka en simmare iklädd full vådräktsmundering komma insimmande från sundet. Helt galet, det är ju inte mer än 13 grader i vattnet! Det är så skönt när man inser att det finns människor som är betydligt knäppare än en själv. Vi nöjde oss med att med jämna mellanrum gå ner och doppa oss. Man känner sig som en ny människa!

Och idag går jag på semester! Livet på en pinne!!!

Vilken härlig tur

I helgen var jag ute på en långtur (45 km) på cykeln uppe på landet. Tillsammans med mig var min man, min syster och min svåger (jag har ju fått alla dessa, tillsammans med min bror och hans äldsta son, att vilja genomföra triathlonen med mig). Det var en helt fantastisk tur med små slingrande vägar nära naturen. Stundtals fick vi även fysiskt känna på naturens nycker i form av någon störtskur men vi fick även känna på solens värmande strålar. Vi trampade på i ett behagligt tempo och jag menar det verkligen när jag säger att jag njöt av varje sekund.

Det börjar nu även närma sig själva loppet och i den sjö som vi ska simma våra 1500 m uppmätte vi den härliga graden 14. så det får gärna bli varmt nu - fort!!!

Så trött kan man se ut

Denna kom på min mail igår tillsammans med ett glatt budskap från Malmömilen om att nu finns det bilder på dig från loppet. Tjoho! Sådana här bilder blir man ju verkligen upplyft av. Man skulle kunna säga finn fem fel... Inte mycket till löpstil precis, vad hände liksom med den höga lätta löpningen som man trodde att man hade börjat anamma? Ja ja, då har ytterligare lite att träna på. dagen efter loppet vaknade jag med en härlig förkylning så min träning denna vecka har mest gått ut på att kurera mig.(Nu kom det ytterligare en ursäkt, måste sluta med det)

Idag känner jag mig dock åter stark och positiv och cyklingen till jobbet kändes riktigt bra.Så nu tar vi nya tag. Vecka 28 är det dags för min nästa utmaning - triathlon. Detta blir en helt annan typ av utmaning. Här är inte min tanke att det ska gå så fort utan här blir det till att orka håll på länge. Jag tänker mig klara det under fyra timmar, så länge har jag nog aldrig hållt på  i ett sträck förr så det ska bli spännande att se hur kroppen och kanske framför allt, hur knoppen reagerar.

Bryta ihop och komma igen.

Idag var inte min dag. Jag skulle vilja skylla på en massor med saker såsom värmen och att det var riktigt mycket folk så att man inte kunde springa på i sitt eget tempo, men istället konstaterar jag enkelt att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra idag. Min uppladdning både den långsiktiga och den som var nu dagarna innan har känts bra men idag räckte det inte. De två första km gick enligt plan men sedan barkade det ur. Tredje km blev spåret smalt och det gick inte att springa på. Efter det var det precis som om all ork gick ur mig och resten av loppet var mer eller mindre plågsamt. Tid i mål blev tillslut 52.48. Vilket ju inte var vad jag hade tänkt mig. Nu blir det till att åka hem. Äta godis, dricka vin och umgås med familjen. Bryta ihop för att komma igen. Träningen till triatlonet startar nästa vecka ...

Är nu på väg mot Malmö. Nervositeten är på sin plats och jag har börjat fundera på om det är så bra att lägga ut sina mål på en blogg där alla kan läsa. Man gör så mycket dumt... Om någon timme vet vi hur det gick.

Nu börjar det närma sig

På lördag är det då dags att lyckas med mitt första mål. 15.00 går starten på Malmömilen och tanken är att jag ska ta mig runt den på under 50 minuter. Hur känns det då? Jo riktigt nervöst. Det som känns bra är att jag faktiskt känner att jag har gjort allt för att komma i den löpform som krävs. Jag har, med Detlef härligt pushande, följt mitt schema  och sprungit tre gånger i veckan. Däremellan har jag ju givetvis lagt in en hel del del friskispass, men de är ju bara bonus.  


Löpkänslan har gått upp och ner. Vissa pass har det flutit på så att jag nästan kommit in i ett meditativt tillstånd. Andra gånger har jag haft lust att slänga skorna lång väg för att aldrig se dem igen. Jag har dokumenterat alla mina pass och när jag igår satte mig ner och tittade på tiderna så syns det en klar förbättring. i början av programmet sprang jag en 3 km lång runda så fort jag kunde. Den rundan kom igen nu för en vecka sedan. Den slutade med att jag sprang 13 sek snabbare per kilometer! Känns otroligt roligt. Så visst har programmet gett resultat. Igår var jag ute på min näst sista runda innan loppet. Det var upplagt som så att jag först sprang 2 km i lugnt tempo för att sedan hålla det tempo som jag ska ha på loppet (alltså 5 min/km) i 3 km. Detta gjorde jag och det kändes kontrollerat, men jag skulle ljuga om jag sa att jag  hade lust att springa 7 km till i samma tempo... 

Träning tillsammans

Jag längtar till det pass jag och Detlef ska tillsammans för våra medlemmar näst onsdag (13/6). Det kommer att bli ett inspirationspass ute i naturen där vi ska nyttja varandra och naturens möjligheter. Det ska bli så kul att träna i grupp för det kan bli lite ensamt nu med allt löpande. Som tur är så har jag även skrivit upp mig på en hel del sommarpass nu i början och det känns så härligt! Man får så mycket mer än träning när man är där tillsammans med andra.

Vad gäller löpningen så springer jag på och börjar så smått bli nervös inför hur det egentligen ska gå. Tycker att benen borde kännas lättare än vad de gör för tillfället. Men skam den som ger sig...

Nu börjar det bli tufft

Nu är det slut på de härliga medeljobbiga löprundorna. Tycker att varje gång jag ger mig ur nu så är det för ett riktigt ansträngande pass... Idag är inget undantag. Det ska bli 2x4 km i måltempo (för min del 5 min/km tempo) så långt  och snabbt har jag aldrig sprungit men det är ju nu mindre än tre veckor kvar till loppet. Så "train hard fight easy".

Mer jympa i jympan

I lördags hade vi en funktionärsförmiddag med Friskis som avslutades med ett så härligt medelpass av Josefine från Malmö föreningen. Friskis jympa kommer till hösten nämligen att se lite annorlunda ut. Uppvärmningen kommer att var något kortare, det kommer bli mer kondition och mer styrka. Rörelserna kommer enkla och lätta att följa. Vi kommer helt enkelt få mer jympa i jympan. passet i lördags visade detta på ett helt fantastiskt sätt. Att dessutom hela salen vara full av funktionärer och motionärer i en salig blandning gjorde det hela ännu härligare! Det är något visst med att träna i grupp!  

Sommar, sommar, sommar

Ja då var sommaren här med buller och bång! Just nu är det helt underbart att få uppleva naturens alla skiftningar. Jag fick en  ny cykelsadel av min man i födelsedagspresent (ja jag råkade visst fylla år under Kristi Himmelsfärd) så nu kan jag dessutom cykla rundor utan att för den skull få ont, ja ni kan kanske tänka var... Gött!!

Härliga, härliga seniorer

Tacka alla härliga seniorer för en en väl genomförd termin, ni har verkligen förgyllt mina torsdagar. När jag bestämde mig för att ta mig an senior jympa var jag lite nervös för vad jag själv skulle tycka om det. Det hade jag inte behövt vara. Så kul vi har haft på dessa pass! Varje vecka kommer det ett härligt gäng som pratar och skrattar och stämningen i salen är något utöver det vanliga. Här finns det ett jäklar anamma men samtidigt en tillåtelse att jag göra det man kan och har lust till just denna dag. Jag längtar redan till höstens pass.

Träningsmotivation

Veckan som gått har det varit svårt att hitta den riktiga träningsmotivationen. Jag vet med mig sedan tidigare att jag har en tendens att lägga av med löpningen efter det att jag sprungit ett lopp. Nu sprang jag två lopp förrförra veckan och jag känner hur hela  min kropp tycker att nu är den nöjd med den formen av aktivitet. Jag lyckades dock ta mig i kragen och ta mig ut på två rundor men igår tog det bara stopp. Så efter ett visst dividerande med mig själv (ganska långt faktiskt) så kom jag fram till att det var bättre att hoppa träningen och istället få längta lite till nästa pass. Istället tog jag ett rejält ryck i trädgården och det kändes som ett helt rätt beslut. Idag känner jag mig nämligen åter sugen på att få lov att ge mig ut i löpspåret igen. Hoppas det håller i sig för nu börjar mitt löpprogram bli riktigt tufft... 

Yes!

Vilken härlig dag! Loppet gick jättebra och det kändes som om jag hade löpningen under kontroll hela vägen. Min målsättning var att få än bättre tid än förra året, vilket var 52.20. Det lyckades jag med bred marginal då jag gick in på 51.38!!! Enligt min klocka innebar detta en hastighet på 5.05 min/km, mot förra årets 5.20 (min klocka tyckte även att loppet var 120 meter längre än vad det skulle vara, så ni som tycker att 51.38 o 5.05 tempo inte stämmer har alldeles rätt). I alla fall så är jag så otroligt glad. Förutom andra och tredje kilometern  (som tenderar att gå rakt upp mot himlen) så höll jag ett jämt högt tempo. Detta bådar gott inför Malmömilen som är på en flack bana. Som krydda på moset så slog jag även min syster och det är ju aldrig fel. Hon tog det dock med ro då hon, min käre make och min svåger alla klarade sina uppsatta mål, så det var ett glatt och nöjt gäng som sedan åt en god middag med gott ett vin och sedan toppade det hela med snuskigt mycket godis samtidigt som vi tittade på den gamla klassikern Top Gun (vilket för övrigt fortfarande håller måttet, speciellt med Dolby suround ljud). Med andra ord - livet på en pinne!!!

Girl power

i onsdags var det dags för Vår Ruset att inta Malmö. Snacka om Girl Power. Nästan 8 000 flickor/tjejer/kvinnor/tanter kom till Malmö för att ta sig runt den 5 km lång (mycket flacka, tror inte det är en enda höjdmeter på hela banan): Alla efter sina egna förutsättningar - lite som Friskis. Kom som du är och gör det på ditt eget vis. Vinnaren gick i mål på dryga 17 minuter (hur man nu lyckas med det) och andra tog nästan två timmar på sig. Det är så härligt.


För mig gick det bra. jag hade som mål att komma under 25 minuter och klockan stannade på 24.48. Så det blev ett personligt rekords å att det stänkte om det (har inte sprungit fem kilometer under 26 minuter innan) så mitt löpprogram med tre löppass i veckan verkar fungera! Skönt att få ett kvitto på detta. 


Efter loppet fick man dessutom belöning i form av en picknickkorg tillsammans med ens härliga lagkamrater. Det blev inte heller sämre att det var strålande väder. med andra ord en riktigt härlig kväll.


Så nu ser jag fram emot mitt första millopp imorgon. Det kommer är ett lopp som heter Springtime och går i Helsingborg och är betydligt mer kuperat. Det ska bli riktigt kul och jag måste ju se till att slå syrran. (och kanske min gamla tid från förra året...svaret får vi imorgon kväll...) 

Vart tar tiden vägen?

Oj, vad tiden rullar på snabbt nu. Kan inte fatta att det gått mer än en vecka sedan jag gjorde ett inlägg sist. vad har då hänt sedan sist i träningsväg? Jo massor med kul saker. jag har lyckats hålla tre löppass i veckan av olika intensiteter och det känns riktigt bra!! (vem kunde tro det). Jag var dessutom hos sjukgymnasten igår och fick där springa på deras löpband och i deras korridor. han var riktigt nöjd med dig. Mitt löpsteg såg bra ut och han hade gott hopp om framtiden. Det är dessutom så att jag inte haft så mycket bekymmer med ryggen sista månaden så livet leker.


Men det som framför allt har hänt sedan sist är att jag och 25 andra härliga funktionärer var på Malmö&Co dagen i lördags. Vad är det undrar någon säkert (och det med rätta!)? Jo, det är en hel dag med inspiration och svettig träning för funktionärer inom Friskis och som ni kanske förstod utav namnet så hålls den i Malmö. Dagen började med att alla samlades i den stora salen och hälsades välkomna och fick upp stämningen genom att rocka loss till David Lindgrens Shout it out. Alla var med på noterna direkt och man får en sådan där härlig känsla i kroppen som man kan  få när man får vara med om något alldeles extra. Dagen kunde inte börja bättre. 


Efter det var det dags att gå dagen första av tre pass. Jympa expolsion. Precis som det låter var det fullt ös från början till slut och man fick med dig många härlig nya moves. 


Pass nummer två på schemat var ett spänst pass med ingen mindre än Mathias Sunneborn. Rätt så soft träning måste jag säga - verkar inte var så svårt att bli längdhoppare ;-)(men shit vilken spänt killen har!!!) 


Som sista pass (vid denna tidpunkt var kroppen rätt mör) hade jag till min stora lycka fått plats på ett skivstångs intervall (det är ju liksom min grej) med två tvillingtjejer från Malmö. De var grymt bra och jag fick en mängd uppslag till nya övningar inför hösten. 


Den sista programpunkten var en gemensam föreläsning med Triathleten Jonas Kolting. Att en människa kan prata så snabbt och så mycket på två timmar är helt otroligt. jag undrar om han överhuvudtaget andades. Till detta hade han ett underbart livligt kroppsspråk. Det han sa var dessutom tankeväckande och intressant. Ingen dålig kombination.


Denna minst sagt späckade dag avslutades sedan på bäst sätt med att vi alla funktionärer från Höör/Hörby gick ut och åt en tre rätters. Det satt fint.


Behöver jag säga att träningsvärken satt som en smäck på söndagen. Nä, tänkte väl det... 

Första utepasset

Där jag och min familj var och firade påsk vaknade vi till halv snöstorm i lördags. Snacka om att vi blev glatt överraskade när vi tre timmar senare faktiskt kunde lyfta ut högtalarna och köra ett jympapass ute på gräsmattan. Visserligen iförda överdragskläder, mössa, vantar och extra fleece, men ändå. Det var en härlig känsla. Och ja, jag och min familj är fortfarande lite tokiga.

12 veckor kvar

Då var det 12 veckor kvar tills jag ska göra ett tappert försök på mitt först mål. Milen under 50 min. 12 veckor innebär att jag nu ska börja träna efter det löpprogram som jag skrev om tidigare. Det går ut på att jag fram tills loppet går av stapeln nu ska springa tre gånger i veckan i olika intensiteter. Vill ni ser det mer i detalj så klicka här http://aktivtraning.se/traningslogg/pressa-dig-sjalv-och-sla-nya-rekord Tidsangivelserna är dock inte de jag går efter (av naturliga själ :-)). 


Igår var det då dags för premiärturen på programmet och jag tyckte att det kändes helt ok. Har de två senaste veckorna lyckats få till en del löpning så det känns som om kroppen åter har börjat vänja sig vid denna typ av rörelse. I alla fall åter till gårdagens runda. Min målsättning var att de fem kilometrarna skulle gå i 5,30 tempo. Slutresultatet blev att rundan blev lite längre än tänkt (5,75) och att jag höll ett tempo på 5,24. Så nu känner jag mig laddad inför den lite jobbigare löprundan på fredag då det är progressiv löpning som gäller. Det kan väl passa på en långfredag.


Glad Påsk på er!

The biggest loser

Jag kan bara inte låta bli att skriva om detta program som nu hade sin final förra vecka. Jag vet att man ska tycka att det är en förfärlig förnedrignstv, amerkaniserat och allmänt vidrigt. Det var med denna åsikt som jag hamnade framför deras säsongspremiär tidigt i våras. Och som jag grät. På något sett berörde dessa överviktig människor och deras förtvivlade försöka att gå ner i vikt mig oerhört. Efter det  programmet och min oväntade känslostorm har torsdagskvällar varit heliga för mig. Jag har bara varit tvungen att se hur det går för dem och hur de hanterar sin kamp. 


Nu i torsdags var det då dags för final och korandet av vinnaren. För mig var det överhuvudtaget  inte intressant vem som vann (kanske bara lite då) men det som var det fantastiska var att få se hur många av dem som faktiskt har lyckats gå ner i vikt och se deras glada ansikten (under allt det smink som de hade fått påkletat) och deras nya utstrålning.


Tänk vad det kan göra att man verkligen ha bestämt sig och framför allt komma till en miljö där någon tror på att du kommer att lyckas och dessutom förutsätter att du kommer att göra det.


Visst finns det mycket i programmet man kan kritisera och jag förespråkar inte att man ska träna all sin vakna tid men jag kommer ändå ta med mig deras viljestyrka och omgivningens viktiga roll för att du ska lyckas.

Premiärturen med cykel till jobbet avklarad

I morse var det dags att få på sig hela utrustningen. Så glad jag var att det var idag jag bestämt mig för att cykla och inte igår morse. Fyra grader plus är så mycket behagligare än tre grader minus. det är dessutom så pass ljust att man inte ens behöver lampor. Känns härligt, speciellt då min man tittade avundsjukt på mig när jag gav mig av. 


Då jag insett att min sadel, som fanns på cykeln när jag köpte den, inte är till för kvinnliga underdelar har jag fått låna en lite mer vadderad sadel av min kusin (tack Anja!). Den är en betydligt behagligare känsla nu även om jag nog har lyckats sätta på sadeln så att den lutar snett framåt. Detta fick till följd att det kändes som om jag skulle glida av hela tiden men sådana smådetaljer hindrar inte lyckokänslan. Nu längtar jag att i eftermiddag få cykla hem i solgasset. Hörde på radion att det kunde bli upp emot 20 grader!

Tunga ben

Efter en fantastisk träningsdag igår med ett härligt seniorpass på förmiddagen och sedan ett riktigt tufft skivstångsintervallpass på kvällen är ryggen tyvärr rätt mör idag. Min sjukgymnast var inte helt nöjd med mina förehavanden men förstående som han är förstod han att det är svårt att säga nej till sådana roliga saker. Idag har det blivit en lugn löptur med hunden i det fantastiska vädret. Benen var tunga men det var så otroligt att man var tvungen att ta av sig till kortärmat för att det var så varmt.

Jag har nu även en plan för vilka löplopp jag ska ta. Tanken är att jag den 5 maj ska springa miloppet Springtime i Helsingborg. Detta lopp ska jag mest fokusera på att ta mig igenom men en jämn fart. Den 16 juni sedan tänker jag mig vara i sådan löpform att jag ska satsa på att nå mitt mål och komma under 50 min (hoppet är ju det sista överger människan). Då är det nämligen Malmömilen.

Visst låter det som en bra plan. Hoppas nu ryggen är av samma åsikt.

Jippie!

Sedan jag blev sjuk (detta hemska tråkiga tillstånd) i januari har kroppen inte velat få tillbaka sin energi. Jag har försökt tränat på men det har känts tungt och långsamt i kroppen. Men så igår, när jag fick hoppa in och ta ett skivstångsintervallpass på kvällen, då vår boxledare Emelie var sjuk, så hände det. Jag var grymt nervös innan. Dels för att det var några månader sedan jag körde passet men framför allt för att jag inte var säker på att min kropp skulle orka. Tänk om jag skulle bli tvungen att bryta efter hälften av intervallerna. Skulle inte kännas bra!


Fullproppad med adrenalin gick jag in och höll i passet och det gick hur bra som helst. Jag kom ihåg allt och det kändes LÄTT. Motionärerna gav mig sådan energi och jag kunde ge energi tillbaka till dem och få dem till att ta i ordentligt. Efter passet kände jag mig så lycklig. Tänk vad gruppträningen på Friskis kan göra. Nu ser jag verkligen fram emot torsdagen då jag på förmiddagen har mina härliga seniorer på morgonen och sedan åter ska få köra mitt skivstångsintervall pass då även Emilia är sjuk. Det ska bli så kul och jag känner mig så laddad. Tänk om kroppen äntligen ska vakna till liv igen!!!

Äntligen löpning!

Tänk er en fotbollsplan, den är av grus och det är ca 200 meter runt hela planen.Tänk er 33 varv runt denna plan. Där har ni mitt träningspass med Detlef igår. 


Det var nästan så att man var snurrig i skallen efteråt. Fast det hade man inte riktigt orka att tänka på för jag var helt slut och mycket lycklig. Det var vårens första intervall pass.


Efter uppvärmningen började vi med långa intervaller. 800 m x 6 med en minuts vila emellan. Grusen var mjuk och sugande. Blundade man kunde man för en kort stund stund tänka att man var på en sandstrand och sprang. ( om än en ganska kall strand). Det var tungt och det var jobbigt. Sista varvet på den sista intervallen kändes som om benen var gjorda av bly. Men jag tänkte att jag kommer att klara det här. Nu är det snart slut. 


Trodde jag... När vi gick imål säger Detlef: Nu har du en minuts vila sen kör vi nästa intervalldistans.  ???? Vad menar han, det ville inte riktigt gå in i huvudet, men det var bara till att försöka ladda. Två intervaller på 400 m med 30 sek vila emellan väntade uppenbarligen. Även detta gick och jag orkade till och med en liten spurt på det sista. Nu, tänkte jag, hade ju Detlef fattat att jag var jätte trött så nu var det bara till att ge allt det sista. 


Yeah, right. Så fort vi gått i mål hör jag honom säga. 30 sekunders vila sedan kör vi två 200 metrare. Tunnelseendet började göra sig gällande men det var bara till att bita ihop, springa på och försöka andas. Allt medan Detlef manar på att det kan gå lite snabbare. Efter målgång slänger jag mig på marken för att verkligen markera att nu är jag helt slut (och för att benen inte riktigt ville hålla mig uppe). 


Precis som om det skulle hjälpa. Nejdå, åter hör jag: - 30 sek vila sedan är det dags för ruscher... 
Inom mig manar jag fram en röst som säger: - Pannben Lotta, pannben!!! Och visst pannbenet var tillräckligt tjockt för att även klara av detta. 


När vi sedan tillslut på darriga ben joggar tillbaka till Friskis grälar jag lite på Detlef och tycker att han väl kunde berättat hur mycket vi skulle göra från början för då hade jag kunnat peaca kraften bättre. Detlef tittar då på mig med ett stort leende och säger - Men då hade du ju inte tagit i så mycket från början. Man klarar alltid mer än vad man tror. Sedan lägger han till att det var synd att vi inte haft lite mer tid för hans mål vara att vi skulle köra sex set av varje intervalldistans. Inom mig tackar jag det möte jag har inbokat som gjorde detta omöjligt... men nu har jag ett nytt mål att klara och nu är jag äntligen igång på riktigt med löpningen !

Aj, mina arma underarmar!

Emilia, som är skivstångs och cirkelfysledare hos oss, var för en tid sedan iväg på en kurs i Kettelbellsträning. Detta lät hur spännande som helst och i söndags fick jag och Jonna (medelledare) möjligheten att bli instruerade av Emilia. Vet ni alla vad Kettelbells är? Det är järnklot med ett handtag på som finns i alla möjliga olika tyngder. Grunden i så gott som all träning med dessa är sving från höften. Det ser jätte lätt ut och det är ju grymt inne. Positiv som man är så tänkte både jag och Jonna att detta kommer vi att klara galant...


Hmm, riktigt så blev det kanske inte. Uppvärmningen gick bra  (då hade vi inga kb:s att ta hänsyn till). Svårigheterna började när vi skulle börja öva på svingnen. Jag döpte snabbt om den till jucken för det är precis det man sysslar med. All kraft ska komma ifrån att man får till en ordentlig juckande rörelse med höften som gör att klotet åker upp. Det är inte tillåtet att ta i med armmusklerna! 


Efter ett tag tyckte vi dock att vi fått kläm på denna rörelse även om Emilia lite försynt påpekade att det kanske inte var fel om vi även andades någon gång under rörelsen. (Petitesser).  Nu var det i alla fall dags att vidareutveckla rörelserna med att få upp klotet till högre positioner såsom till bröstet och även ända upp till ovanför huvudet med rak arm. Jag säger bara aj aj aj. Plötsligt var det helt hopplöst att få till svingen samtligt som klotet skulle gå nära kroppen och man inte skulle använda armstyrka. Det rackarns klotet slog emot underarmarna gång på gång på gång då man inte fick till den rätta knycken. Så plötsligt fick man till det och det kändes så lätt och så rätt. Man svävande på små moln för att sedan till nästa sving snabbt åka ner från molnet när man åter fick en kraftig smäll på underarmen. Samtidigt var det gött att få en riktig utmaning och känna att detta kommer man kunna utveckla.


Så, så här två dagar efter, gör blåmärkena på underarmarna en påmind om ett roligt och utmanande pass och man blir sugen på att göra det igen. Är man knäpp så är man.

Heja oss!

 Måste bara berätta om hur fantastiskt det var på Melodifestivalsjympan. Det var fullt med folk både i Höör och i Hörby. Stämningen var på topp och som min man uttryckte det så var det, det bästa Friskispass han varit på. Alla ledare gav järnet både utstyrelsemässigt och jympamässigt. I dessa lägen är jag extra stolt över att tillhöra den härlig förening! Inte blev dagen sämre av att mitt bidrag med Danny vann både i Hörby och i Höör. (Den lysande juldekorationen på jackan gjorde nog sitt till :-)). Bilder på hela tillställning kommer inom kort finnas på vår Facebooksida. Så gå in och titta där.

Melodifestivaljympa

Om drygt ett dygn är det dags för finalen för Melodifestivalen och detta är ju så klart spännande. Det som dock är ännu mer spännande är att vi (Friskis&Svettis Höör/Hörby) innan på dagen har melodifestivaljympa. 10.30 i Hörby och 16.00 i Höör. Här kommer olika ledare gestalta finalbidragen, samt några andra låtar som inte gått vidare, på kreativa sätt. Missa inte detta. Detta kommer garanterat vara ett träningspass utöver det vanliga.

Vårtecken

Igår var det dags att låta cykeln få se vårens strålar. Det känns verkligen som vår när man kan hoppa upp på cykeln och trampa iväg istället för att sitta inne i ett rått garage. Då förkylningen vägrar släppa taget om mig blev rundan varken särskilt lång eller hård, men jag var ute och jag njöt i fulla drag. 

Åka skidor

Under den gångna veckan är det detta jag tillsammans med min familj har ägnat mig åt. Vi har varit i Österrike/Kitzbühel. Det har varit mycket snö och riktigt härlig åkning. (Så mycket som möjligt utanför pisten). Nytt för i år var att även jag fallit till föga och köpt mig en skidhjälm. Ni som läst tidigare inlägg kanske känner igen denna avesion mot hjälm, då det ju även gäller den för cykel. Nåväl. Nu fanns den i alla fall på plats som en liten svamp högs uppe på huvudet och till min stora förvåning så kändes det helt ok.


En annan nyhet för i år var också att man får börja se sig omåkt av de äldsta av syskonbarnen. Märklig och inte helt bekväm känsla men det är bara till att vänja sig är jag rädd. Stilmässigt vinner jag dock fortfarande men jag misstänker att inte heller detta kommer att var länge till. Så jag får passa på att njuta av detta faktum ordentligt!


Träningsmässigt så var det mest låren som fick sig en ordentlig omgång. I början av veckan fick jag även in någon mil längdåkning men sedan fick jag tyvärr åter se mig själv bli nerbrottad av en rejäl förkylning som satte stopp för alla större ansträngningar.  Men det var det värt. Heja skidåkningen!


På söndag ska jag åter syssla med en typ av skidåkning men då från soffan genom att se på Vasaloppet. Jag tillhör nämligen inte den tokiga skara som sätter sig på en spincykel och trampar loss i drygt fyra timmar i takt till skidtagen i spåret mellan Sälen och Mora. 

Härliga vinter!

Helgen har varit späckad med härliga vinteraktiviteter. Lördagen ägnade vi åt flera timmars skridskoåkning på Dagstorpssjön  med tillhörande korvgrillning och varm choklad. Då snön sedan kom under natten till söndagen så blev det härlig pulkaåkning i Frostavallen på söndagen. Oj, så snabbt det kan gå och så snödränkt man kan bli. 


Bättre än så här kan man inte ha det och som grädde på moset har jag uppenbarligen använt andra muskler än vad jag brukar för det känns härligt ont i stora delar av kroppen idag. 


Heja vintern! 

Oj, oj, oj

I helgen slog insikten mig med full kraft. Det är inte så långt kvar till loppet i maj då jag ju har fått för mig att jag ska springa milen på under 50 minuter.Hur kunde jag vara så dum och sätta upp ett sådant mål? Känns väldigt långt borta just nu. På grund av knä och ryggproblem har löpningen legat så gott som helt nere så nu måste jag börja sätta fart och få kontroll på kroppen igen. Så nu har jag faktiskt tagit mig i kragen och beställt tid till en sjukgymnast som ska få kolla på mig. Jag har ju bara haft dessa problem i några år (rätt många om jag ska vara helt ärlig) så det kan vara dags. 


Jag har också varit ute på nätet och hittat en löpprogram som enligt utsago mer eller mindre garanterar en tid under 50 minuter om man följer det. Så nu ska jag höra med Detlef vad han tycker om det hela. Låter tufft men bra! Ni vet ju hur det är. Hoppet är det sista som överger människan.

Host, host, snörvel, snörvel

Jaha, då var förkylningen och hostan på sin plats.Inte vad jag tänkt mig men så är livet. Jag försöker ta det med jämnmod. Febern har i alla fall vett att hålla sig bort så det är alltid något. Men träningen denna vecka får nog gå i lugnets tecken.

Tid för träning

Jag vill ge en eloge för alla de som lyckas få till sin träning trots att de är ensamstående/har en partner som är mycket bortrest. Ni är fantastiska!


Förra veckan var min man i Stockholm hela veckan på utbildning. Detta innebar att jag fick hela ansvaret för att mina änglar skulle komma upp, komma till skolan bli hämtade, bli skjutsade till alla olika aktiviteter samt att de fick i sig mat, fick godnattsaga och komma i säng. Efter alla dessa bestyr hade jag varken  någon tid eller ork till att träna. Det var mest förberedelser till nästa dags samt sänggång som gällde.


Denna vecka är min man åter hemma så ny tänker jag att det ska bli en ny härlig träningsvecka. Imorgon har jag bestämt med den kompis att vi ska ta ett simpass ihop. Hon är betydligt mer van vid simning än vad jag är så det ska bli en kul utmaning. 

Snö+cykling=sant

Både träningen i förrgår och i går gick i cyklingens tecken. Den som har hängt med i vädret de senaste dagarna kan med detta påstående bli lite skeptisk (med all rätta) men det är faktiskt dagens sanning.

Jag råkade nämligen häromveckan nämna för min mycket cykelintresserade make att jag kanske skulle testa det han gör. Vilket är att sitta på sin cykel ute i garaget och trampa för glatta livet utan att komma en meter. Där finns nämligen en anordning (trainer) som man har satt bakhjulet i där man reglera motstånd och trampa sig riktigt svettig. Med tanke på hur fast min man är för detta borde jag ha vetat bättre än att fälla en sådan kommentar...

Någon dag senare berättar han nämligen stolt att han varit och köpt både ett specialdäck till min racer (som man bör ha) samt ett par nya cykelbyxor till mig. Av någon anledning tyckte han inte att mina drygt femton år gamla riktigt höll måttet längre. Du är underbar käre make!

Så kan det gå... Vi har dock en tv installerad framför cykeln så nu tänker jag mig bli uppdaterad om vad som skedde i Rom på Ceasars tid, då jag har som föresatsen att cykla ett avsnitt av serien Rome varje gång jag cyklar.Alla har vi våra sätt att hitta motivation.

Tung träning

Sedan någon vecka tillbaka är det tung träning som gäller i gymmet. Detta ska jag hålla på med under senvintern för att sedan när våren närmar sig gå över på mer uthållighetsbetonad träning. Vad innebär då tung träning och varför ska man göra det? 


Jo, den tunga träningen går till på följande sätt, att jag kör tre set med bara sex repetitioner i varje set. Detta innebär att det är snorigt tungt från början till slut och i emellanåt känner jag mig som världens bodybuildare. 


Den senaste forskningen visar att det finns tre intervall som man kan träna inom när det gäller styrketräning. I grova drag innebär det att man i den första intervallen, som jag gör just nu, kör med få repetitioner men riktigt tungt. I detta intervall gör man de muskelfibrer man har starkare men man bygger inte fler fibrer (alltså man blir inte större). Nästa intervall är när man kör mellan 8-12 rep i varje set. Här bygger man muskelmassa. I den sista intervallen kör man många repetitioner och då tränar man främst uthålligheten i muskeln. 


Bara för att jag nu skrivit så mycket om styrketräning ska jag nu ta mig ner till badet och simma... men imorgon blir det gymmet igen. Vi kanske ses där?!

Nu börjar passen sitta

Det är häftigt att vara verksamhetsledare för Friskis&Svettis Höör/Hörby och det är extra häftigt så här i början av terminen.

Det är massor med folk i lokalen och här är även fullt med ledare som tränar på sina nya pass och det känns som om de flesta börjar sitta nu. Musik och rörelser till passen gör varje ledare själv och jag vet av egen erfarenhet att det ligger många många timmar bakom varje pass och det är härligt med alla dessa engagerade människor som lägger ner sin själ i detta! Så kom och upplev alla vårens nya "moves" tillsammans med oss.

Nytt år - nytt liv?

Då var man tillbaka till verkligheten efter en härlig julledighet som bestått av mycket umgänge, mat, dryck och faktiskt en hel del träning. Största delen av ledigheten har jag och min familj befunnit oss i Smålands djupa skogar. Detta brukar vara ett mycket snösäkert ställe vid juletider men i år fick vi på vår höjd se lite rimfrost någon tidig morgon annars var det mest lera... De efterlängtade längdskidsturerna fick därför förbli en längtan och istället fick vi hitta på alternativa rörelseformer. Så det har blivit allt från skivstång till simning och löpning. En och annan timmes (läs många) konstruktion av mitt första seniorpass har också hunnits med. 


Den träning som jag speciellt kommer att minnas från denna jul är dock en tabataträning på annandagen. Vi har precis kommit till stugan, klockan är lite över tolv. Min bror med familj anländer samtidigt som oss. Min kära mor har varit i stugan sedan kvällen innan så det är varmt och skönt och hon har börjat sätta fram den STORA jullunchen med tillhörande snaps. En vanlig familj hade kanske nöjt sig med detta, men inte min familj. Det börjar genast pratas om hur vi ska få in träningen en dag som denna. Vi inser snabbt att efter lunch kommer det nog inte att kännas så lockande. Så då återstår tiden innan lunch. Mamma påpekar att lunchen är planerad till klockan ett. Vi försöker förhandla oss till att den ska senareläggas men efter ett samtal med min syster, som då är på väg till stugan, är det uppenbart att detta inte är en bra idé. Hon deklarerar nämligen att hela hennes familj redan är ombytta för lunchen och att de är mycket hungriga. Då klockan nu hunnit bli tjugo i ett är tiden med ens mycket knapp. Så vad gör man? Jo, jag kommer att tänka på Detlefs utmärkta tabatas. Alla springer och byter om och några få minuter senare står det så fem träningsklädda vuxna i köket redo att köra. Tre tabatas hinner vi med (situps, armhävningar samt knäböj). Efter dessa tolv minuters minst sagt intensiva träning kunde vi sedan med ro i våra hjärtan ta oss an julbordet. Låter det lite stört? Jag håller med men är det något jag vill ändra på? Nä, jag tror att jag vill fortsätta vara lite konstig...