Tänk er en fotbollsplan, den är av grus och det är ca 200 meter runt hela planen.Tänk er 33 varv runt denna plan. Där har ni mitt träningspass med Detlef igår.
Det var nästan så att man var snurrig i skallen efteråt. Fast det hade man inte riktigt orka att tänka på för jag var helt slut och mycket lycklig. Det var vårens första intervall pass.
Efter uppvärmningen började vi med långa intervaller. 800 m x 6 med en minuts vila emellan. Grusen var mjuk och sugande. Blundade man kunde man för en kort stund stund tänka att man var på en sandstrand och sprang. ( om än en ganska kall strand). Det var tungt och det var jobbigt. Sista varvet på den sista intervallen kändes som om benen var gjorda av bly. Men jag tänkte att jag kommer att klara det här. Nu är det snart slut.
Trodde jag... När vi gick imål säger Detlef: Nu har du en minuts vila sen kör vi nästa intervalldistans. ???? Vad menar han, det ville inte riktigt gå in i huvudet, men det var bara till att försöka ladda. Två intervaller på 400 m med 30 sek vila emellan väntade uppenbarligen. Även detta gick och jag orkade till och med en liten spurt på det sista. Nu, tänkte jag, hade ju Detlef fattat att jag var jätte trött så nu var det bara till att ge allt det sista.
Yeah, right. Så fort vi gått i mål hör jag honom säga. 30 sekunders vila sedan kör vi två 200 metrare. Tunnelseendet började göra sig gällande men det var bara till att bita ihop, springa på och försöka andas. Allt medan Detlef manar på att det kan gå lite snabbare. Efter målgång slänger jag mig på marken för att verkligen markera att nu är jag helt slut (och för att benen inte riktigt ville hålla mig uppe).
Precis som om det skulle hjälpa. Nejdå, åter hör jag: - 30 sek vila sedan är det dags för ruscher...
Inom mig manar jag fram en röst som säger: - Pannben Lotta, pannben!!! Och visst pannbenet var tillräckligt tjockt för att även klara av detta.
När vi sedan tillslut på darriga ben joggar tillbaka till Friskis grälar jag lite på Detlef och tycker att han väl kunde berättat hur mycket vi skulle göra från början för då hade jag kunnat peaca kraften bättre. Detlef tittar då på mig med ett stort leende och säger - Men då hade du ju inte tagit i så mycket från början. Man klarar alltid mer än vad man tror. Sedan lägger han till att det var synd att vi inte haft lite mer tid för hans mål vara att vi skulle köra sex set av varje intervalldistans. Inom mig tackar jag det möte jag har inbokat som gjorde detta omöjligt... men nu har jag ett nytt mål att klara och nu är jag äntligen igång på riktigt med löpningen !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar