Vart tar tiden vägen?

Oj, vad tiden rullar på snabbt nu. Kan inte fatta att det gått mer än en vecka sedan jag gjorde ett inlägg sist. vad har då hänt sedan sist i träningsväg? Jo massor med kul saker. jag har lyckats hålla tre löppass i veckan av olika intensiteter och det känns riktigt bra!! (vem kunde tro det). Jag var dessutom hos sjukgymnasten igår och fick där springa på deras löpband och i deras korridor. han var riktigt nöjd med dig. Mitt löpsteg såg bra ut och han hade gott hopp om framtiden. Det är dessutom så att jag inte haft så mycket bekymmer med ryggen sista månaden så livet leker.


Men det som framför allt har hänt sedan sist är att jag och 25 andra härliga funktionärer var på Malmö&Co dagen i lördags. Vad är det undrar någon säkert (och det med rätta!)? Jo, det är en hel dag med inspiration och svettig träning för funktionärer inom Friskis och som ni kanske förstod utav namnet så hålls den i Malmö. Dagen började med att alla samlades i den stora salen och hälsades välkomna och fick upp stämningen genom att rocka loss till David Lindgrens Shout it out. Alla var med på noterna direkt och man får en sådan där härlig känsla i kroppen som man kan  få när man får vara med om något alldeles extra. Dagen kunde inte börja bättre. 


Efter det var det dags att gå dagen första av tre pass. Jympa expolsion. Precis som det låter var det fullt ös från början till slut och man fick med dig många härlig nya moves. 


Pass nummer två på schemat var ett spänst pass med ingen mindre än Mathias Sunneborn. Rätt så soft träning måste jag säga - verkar inte var så svårt att bli längdhoppare ;-)(men shit vilken spänt killen har!!!) 


Som sista pass (vid denna tidpunkt var kroppen rätt mör) hade jag till min stora lycka fått plats på ett skivstångs intervall (det är ju liksom min grej) med två tvillingtjejer från Malmö. De var grymt bra och jag fick en mängd uppslag till nya övningar inför hösten. 


Den sista programpunkten var en gemensam föreläsning med Triathleten Jonas Kolting. Att en människa kan prata så snabbt och så mycket på två timmar är helt otroligt. jag undrar om han överhuvudtaget andades. Till detta hade han ett underbart livligt kroppsspråk. Det han sa var dessutom tankeväckande och intressant. Ingen dålig kombination.


Denna minst sagt späckade dag avslutades sedan på bäst sätt med att vi alla funktionärer från Höör/Hörby gick ut och åt en tre rätters. Det satt fint.


Behöver jag säga att träningsvärken satt som en smäck på söndagen. Nä, tänkte väl det... 

Första utepasset

Där jag och min familj var och firade påsk vaknade vi till halv snöstorm i lördags. Snacka om att vi blev glatt överraskade när vi tre timmar senare faktiskt kunde lyfta ut högtalarna och köra ett jympapass ute på gräsmattan. Visserligen iförda överdragskläder, mössa, vantar och extra fleece, men ändå. Det var en härlig känsla. Och ja, jag och min familj är fortfarande lite tokiga.

12 veckor kvar

Då var det 12 veckor kvar tills jag ska göra ett tappert försök på mitt först mål. Milen under 50 min. 12 veckor innebär att jag nu ska börja träna efter det löpprogram som jag skrev om tidigare. Det går ut på att jag fram tills loppet går av stapeln nu ska springa tre gånger i veckan i olika intensiteter. Vill ni ser det mer i detalj så klicka här http://aktivtraning.se/traningslogg/pressa-dig-sjalv-och-sla-nya-rekord Tidsangivelserna är dock inte de jag går efter (av naturliga själ :-)). 


Igår var det då dags för premiärturen på programmet och jag tyckte att det kändes helt ok. Har de två senaste veckorna lyckats få till en del löpning så det känns som om kroppen åter har börjat vänja sig vid denna typ av rörelse. I alla fall åter till gårdagens runda. Min målsättning var att de fem kilometrarna skulle gå i 5,30 tempo. Slutresultatet blev att rundan blev lite längre än tänkt (5,75) och att jag höll ett tempo på 5,24. Så nu känner jag mig laddad inför den lite jobbigare löprundan på fredag då det är progressiv löpning som gäller. Det kan väl passa på en långfredag.


Glad Påsk på er!

The biggest loser

Jag kan bara inte låta bli att skriva om detta program som nu hade sin final förra vecka. Jag vet att man ska tycka att det är en förfärlig förnedrignstv, amerkaniserat och allmänt vidrigt. Det var med denna åsikt som jag hamnade framför deras säsongspremiär tidigt i våras. Och som jag grät. På något sett berörde dessa överviktig människor och deras förtvivlade försöka att gå ner i vikt mig oerhört. Efter det  programmet och min oväntade känslostorm har torsdagskvällar varit heliga för mig. Jag har bara varit tvungen att se hur det går för dem och hur de hanterar sin kamp. 


Nu i torsdags var det då dags för final och korandet av vinnaren. För mig var det överhuvudtaget  inte intressant vem som vann (kanske bara lite då) men det som var det fantastiska var att få se hur många av dem som faktiskt har lyckats gå ner i vikt och se deras glada ansikten (under allt det smink som de hade fått påkletat) och deras nya utstrålning.


Tänk vad det kan göra att man verkligen ha bestämt sig och framför allt komma till en miljö där någon tror på att du kommer att lyckas och dessutom förutsätter att du kommer att göra det.


Visst finns det mycket i programmet man kan kritisera och jag förespråkar inte att man ska träna all sin vakna tid men jag kommer ändå ta med mig deras viljestyrka och omgivningens viktiga roll för att du ska lyckas.