Vi gjorde det!

Vi vaknar till ösregn och kraftig vind. Vädret lockar mer till att krypa upp i soffan med en varm kopp te och en god bok än fysiska uteaktiviteter. Men detta hindrar inte oss. Klockan tio står sju tappra medtävlande nere vid strandkanten och faktiskt längtar ner i vattnet då det känns varmare än regnet. Även våra fantastiska funktionärer och publik är på plats. Visserligen är det de närmat sörjande men de känns otroligt gott att ha dem där. När starten går kastar vi oss alla i vattnet och börjar simma allt vi har. Det märks dock rätt så snart vem som är de riktiga simmarna i sällskapet då mina syskon drar ifrån övriga sällskapet. Förutom de två kommer vi andra fem upp i en hyfsat gemensam trupp ur vattnet. Sedan kommer en av de största utmaningarna under dagen. Att få på sig sportbh och cykelutrustning. (har ni någon gång försökt få på er detta när ni är våta och lite frusna? Det är utmanande, jag lovar). När detta väl var gjort var det till att springa med cykeln under armen till vägen som låg 250m från sjön. Även om det kändes som om man svalt halva sjön och himlen öppnades sig precis lagom till man satt sig upp på sadeln var det häftigt att få sätta igång att cykla. Jag kände mig i detta stadie pigg och laddad även om magen på olika vis försökte bearbeta allt sjövatten som den fått i sig. Under hela cykelturen kände jag mig stark och hade lätta ben. Jag följde planen med att äta en halv energibar varje halvtimme. Även om det krävs lite teknik att äta en sådan med helt öppen mun för att samtidigt få tillräckligt mycket luft, men man lärde sig efter ett tag. Under cyklingen fick man även lite kontakt med både med medtävlande och publik. De medtävlande genom att vissa kom man ikapp, vissa kom ikapp en och ytterligare vissa mötte man då det var en vändbara. Publiken mötte man genom att dessa fantastiska människor kom körande med bil för att heja på oss. När se fyra milens cykling var till ända var det åter dags för ett ombyte. Denna gång till springkläder. Vid det här laget var benen rejält stumma, strumporna genomsura och fötterna helt bortdomnade. Även händerna kändes smått overkliga efter vibrationerna som kommer av cykelturen på inte helt ny asfalt. Men de rätta klädena kom på och vår gårdsplanen var nu full av härliga människor som hejade på oss. Det gav en otroligt mycket ny energi. Det var bara till att komma ihåg att det nu bara var tre varv kvar på en knappt 3,5 km lång (kuperad men väldigt fin skogs-) bana. De första kilometrarna var långt ifrån angenäma men allt eftersom så släppte de konstiga känslan och istället infann sig ett göttlyckorus. Jag kommer att klara det här och de kommer även alla mina medtävlande. Då banan var på tre varv och man sprang andra varvet åt andra hållet så mötte man varandra och kunde komma med positiva tillrop till varandra. Det kändes verkligen som vi sju gjorde detta tillsammans trots att allt var individuellt. I mål stannade klockan på 3 timmar och 7 minuter. Jag är så nöjd och så lycklig att jag klarade av detta. ( sa jag även att jag var otroligt trött och hade så ont i benen? ;-)).